23:58:24
Avskrivning
Jag måste bara få skriva ut. Det är då himla mycket känslor på en och samma gång, jag är på gränsen där jag inte vet om jag kommer bära eller brista. Det känns som om en da kommer jag bara explodera, eller typ försvinna. Ta mig inte fel, jag är inte deprimerad eller så, jag har bara ett överflöd av känslor. Varje sak jag gör måste jag analysera, människorna här, där jag bor, i orten alltså är såna jävlar. Jag orkar faktiskt inte med dom. Jag drunknar i min personlighet och den försvinner sakta men säkert. För någon andledning öppnar jag aldrig munnen i skolan, vilket jag har gjort i hela mitt liv. Jag har inget att säga till folk i min skola. Dem ända bra dagarna är mina träningar, fast även där, finns det idioter som man bara vill slå sönder för de är helt blåsta. Jag påstår inte att folk här är dåliga på något sätt, men de är människor som ite är för mig. Jag har sådan otrolig hemlängtan. Människorna här tycker synd om sig själva för att de bara får 2 MK väskor och inte 3, men samtidigt går de runt och lyssnar på tupac och tror att de är svarta som går igenom samma saker som han! VILKA FAN TROR NI ATT NI ÄR?! Ni är rika, vita och naiva. Ni snackar skit om varenda människa ni ser och klarar inte av att försöka fokusera på er själva för att bli bättre som människa. För i slutändan är det vara du som kommer att finnas där. Det är faktiskt inte så konstigt att jag har dragit mig tillbaka, klart som fan att jag inte vill Öppna munnen runt sådana människor. Om du säger något fel vänder de hela skolan mot dig, men du får inte vara för tyst Heller för då är du dum i huvet. OCH VAFAN ÄR GREJEN MED ATT DE TROR ATT DE E SVARTA?! Ni lever ett liv som inte ens går att jämföra med de ni lyssnar på. Har du någonsin genomgått något som dessa människor som tupac och biggy? Svar nej. jag får fan damp på detta ställe ibland, och får ännumer ångest när jag tänker på faktumet att jag kanske kommer tillbaka som en ändrad människa, en som jag inte är för att jag låter dessa människor komma åt mig själv och mom personlighet. Och jag vill inte att det ska hända. Jag hoppas och ber att detta kommer ha en positiv inverkan på resten av mitt liv, men för tillfället förstör dethär året mitt liv. Jag måste dock försvara cheerleadingen ännu än gång, för utan dem hade jag brutit ihop för länge sen, 8 månader kvar. Håll tummarna att dejär sista månade blir bättre än de fyra första.